Wim Delvoye
Wim Delvoye är född 1965 i Wervik, Belgien, han bor och arbetar nu i Brighton, Storbritannien. Delvoye är en neo-konceptuell konstnär som approprierar och styr om konsthistoriska stilar och motiv för att förfina triviala men tämligen okonventionella föremål. På ett skickligt sätt kombinerar han därigenom filosofiska idéer, en ny användning av material och en kärlek till hantverk.
Hans tidiga verk i 1980-talets början gick inte obemärkta förbi: med målade heraldiska emblem på strykbrädor och spadar, Delftmönster på gasbehållare och blyglasfönster placerade mellan stolparna i ett fotbollsmål presenterade sig verken som hybrider, som lekte med motsatsen mellan högt och lågt, mellan samtidskonst och popkultur, och kombinerade både hantverk och konceptkonst och spelade ut allvar mot ironi.
Under 1990-talet radikaliserade Delvoye konstens kritiska funktion och utforskade gränserna för konsten som handelsvara genom att tatuera levande grisar och etablera sitt projekt Cloaca: installationer byggda i rumsstorlek som simulerar det mänskliga matsmältningssystemet – och på så sätt tematiserar han artefaktens oanvändbarhet och utforskar tvetydigheten i konst och kommers.
Delvoye pendlar ständigt mellan antagonistiska världar, som det heliga och det profana, eller det lokala och det globala, och konfronterar sarkastiskt de olika myterna som livnär vårt moderna samhälle, från religion och vetenskap till kapitalism.
Med de gotiska verk som har utvecklats i Delvoyes konstnärsskap sedan början av 2000-talet rör han sig på en tunn linje mellan att undersöka forna konstnärliga stilar och monumentalitet – genom att lyfta fram medeltidens gotik, tolka det utifrån samtida teman och industritekniker syftar han till att skapa en ny form av samtidsarkitektur. De rikligt utsmyckade motiven och ornamenten används inte främst som dekorativa citat utan som mönster av värde och varaktighet i modern tid. Hans kontinuerligt växande gotiska torn har visats under Venedigbiennalen 2009 längs Canal Grande (Peggy Guggenheim Museum); Musée Rodin, Paris (2010); Bozar, Bryssel (2010) och Jing’An Sculpture Park, Shanghai (2012).
